torsdag 31 juli 2014

Tänk om jag vetat om menskopp i högstadiet

Jag fick mens när jag var 13. Tretton år och en månad. Precis tonåring och precis kvinna. Så kändes det. Fast det kändes så himla konstigt och fel också. Ovant och äckligt och skämmigt. Jag minns den första veckan med mens nånsin och jag satt och tittade på tv-serien Sweet Valley High (om tvillingarna, minns ni?) och jag tänkte hela tiden "Jessica är en vuxen kvinna. Hon har mens. Kanske till och med när de spelade in den här scenen. Kvinnor har mens. Det är okej". Liksom för att lugna mig. För att normalisera detta konstiga som skedde. 

Jag tyckte tamponger var läskiga redan från början. Jag provade nån gång, men jag fick inte ens in den. Det gjorde ont och den gled inte alls in. Jag hade hört att en inte kunde använda tampong om en var oskuld. Det kunde ju mycket väl vara sant, vad visste jag? Alltså använde jag binda. Tampong eller binda var liksom de enda alternativen. Jag använda binda genom hela högstadiet (och stor del av gymnasiet!). Det var sämst. Men det var det enda jag visste och förstod mig på. Synd bara att det var så sjukt pinsamt att gå till affären och köpa dom där satans bindorna. Då visste ju hela bygden att hon den där hon mensar och blöder. Usch!

Jag hade ganska riklig mens och bindorna blev fort fulla med blod. Jag var konstant rädd för att det skulle blöda igenom eller rinna ut på sidan. Min rädsla blev bara värre när det faktiskt hände mitt på en skoldag. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag skolkade en lektion och cyklade hem och bytte byxor. Binda var sämst. De första mensdagarna fick jag använda tjocka nattbindor även på dagarna. För det blödde så mycket. Jag var vettskrämd för att bindan skulle synas genom byxorna. Så att alla skulle se att jag hade mens. Jag var aldrig nånsin med på gympan när jag hade mens. Då var jag "sjuk". 

En gång i högstadiet skulle klassen åka och se en pjäs. Det var obligatoriskt. Vi skulle sitta i någon timma på en buss, för pjäsen var i en annan stad. En timma på buss dit och sen minst en timma pjäs och sen en timma på buss hem igen. Jag blev skräckslagen så fort jag hörde det. Jag hade ju mens! Aldrig att en binda skulle hålla så länge. Jag skulle säkert ha blodfläckar i hela jeansrumpan när jag reste mig upp efter pjäsen. Jag har alltid varit rädd och blyg också så jag skulle aldrig våga fråga om det fanns en toa någonstans. Jag tog på mig stora nattbindan och två extra bindor fram och bak och hoppades på det bästa. Och var nervös exakt hela tiden. Och mindes inget av pjäsen. Och hade total mensångest.

Tänk om jag hade vetat om menskopp då. Tänk om vetat om menskopp för fem år sen. Eller för ett år sedan! Jag har bara använt menskopp i några månader, men jag är så sjukt glad över att jag hittat dit. Hittat hem! Menskopp är det bästa nånsin. Den känns inte och den luktar inte (bindor både kändes obekvämt och började liksom lukta efter ett tag). Det får plats mycket blod i den och den behöver bytas mycket mer sällan. Och en behöver bara köpa den en gång sen håller den i flera år! Den syns inte utanpå kroppen heller och en kan både duscha och bada med den. Tänk om jag vetat det i högstadiet. På gymnastiklektionerna. Eller när det var dags att sitta i timmar på en buss för att se en himla pjäs. 

Inga kommentarer: